Ibland känner jag att jag fyllt upp min vänskapskvot, att det rimligtvis inte kan finnas några lika grymma människor kvar i världen.
De där guldklimparna har jag ju redan hittat. De där vännerna som håller med mig om det viktiga och tar ner mig på jorden när jag behöver det.
De där vännerna som lyssnar, de där som skrattar med en, de där som man lyssnar på Jussi Björling med på efterfesten.
De som man har känt i en evighet eller som det bara känns som att man har känt i en evighet.
Och de där vännerna vars föräldrar lägger upp djupfrusna näbbmöss utanför ingången för "Sofie ska ju komma".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar