Tvångssyndrom

Vissa saker får man bara för sig. Milda tvångssyndrom med konstiga saker som man måste göra, bara för att. Som att gå på varannan stenplatta på gatan. Bara varannan. Råkar man kliva på skarven mellan två plattor måste man göra samma sak i nästa steg, så det blir symmetriskt.

Och när jag var liten blinkade jag vid varje par snöpinnar som vi passerade med bilen när det var mörkt. Fattades pinnen på ena sidan så blinkade jag bara med ena ögat - det ögat som hade snöpinnen på sin sida. Nu är ni säkert redo att hämta tvångströjan och låsa in mig, men vänta. Det kommer mera.

Min kompis Elin berättade en gång för mig att varenda gång hon hörde "Maria Öhrman"(hon var jurymedlem i Let's Dance) ropas upp tänkte hon "- Annars dör man". Det tvångssyndromet fick jag följaktligen också. Det blir alltid så, det är en förbannelse. 

Tillsammans med Elin tittade jag på en Fråga Olle-dokumentär om diverse knepigheter, bland annat fisting. Vet ni inte vad det är - forska inte i det. Googla INTE. På riktigt. Lägg av. (Mamma, jag hoppas du inte tar upp detta vid kvällsmaten.)

I alla fall. I samma veva som vi såg den dokumentären började jag lyssna på låten "Twisting the night away". Nu hör jag bara "Fisting the night away". Låten får en helt annan innebörd. Ungefär samma sak hände med "Dansa, pausa" = "Dansa, bajsa". Man hör ju ingen skillnad, det är bajsa de säger! Eller åtminstone Baosa. När man väl har tänkt det en gång så sitter det där. 

Dansa. Baosa. 

Blink. Annars dör man.